Kärt barn har många namn...

Ape f-2003 e. Aku 684 E u. Epp 3530 E ue. Elkar 598 E

Ölandshäst / Estonian Native

År 1925 slaktades den sista Ölandhästen på Öland som hette Lilly och en hel hästras gick i graven. Men nu finns det nytt hopp! Man har nämligen kommit fram till att Öland i forna tider hade tät kontakt och avelsutbyte med ön Saaremaa/Ösel, utanför Estniska fastlandet. Där finns det i dag en utrotningshotad ponnyras med samma utseende och temperament som den redan utdöda Ölandshästen. Och dessa hästar tänker man grunda den nya Ölandshästen på.

Citat från Föreningen Ölandshästens hemsida:

"Där finnas betydande hjordar av småväxta, men kraftiga hästar, vilka i uthållighet och rörlighet taga priset framför många hästar av grövre kroppsformer. De uppköpas av inhemska och främmande köpmän för nöjes skull och medföras till avlägsna orter för att avyttras såsom ett slags underdjur. Ty de äro särdeles kloka, så att de kunna inläras att hoppa och dansa vid ljudet av horn och trummor av personer som hava till födkrok att giva dylika förevisningar. Därjämte undervisas de i konsten att hoppa genom tämligen trånga järn- eller träband liksom hundar ävensom att med utomordentlig vighet slå volter. De kallas vid namn och befallas så att göra mer eller mindre invecklade rörelser, allt efter sin herres vilja. Detta slags hästar kunna, om så fodras, leva av soltorkad fisk och granträ. Öl och vin förtära de, tills de bliva berusade.""

Rasen har i Estland haft namnet Saaremaa pony och i svensk översättning blir det Öselponny. Men nu kallas rasen Estonian Native och Estländarna får bidrag från EU för att föda upp rasen.

Estonian Native är en liten, upp till 148 cm hög häst med kraftig byggnad. Den finns i alla färger (utom skäck möjligen) och det är vanligt med de blekta färgerna gulvit, pärlvit, gulbrun och isabell. Det är också vanligt med blacka hästar och då främst musblack. Estonian Native har också liksom islandshästen, den s.k. silvergenen som ger svarta hästar med vit man och bruna hästar med vit man. De senare förväxlas ofta med fux med vit man och svans, men de är alltså bruna hästar och kan ge brun avkomma även med en fux. I bland leder detta till att man tror att uppfödaren uppgivit fel föräldrar när en silverbrun häst får en brun avkomma med en fux (eftersom två fuxar BARA kan få fux-avkomma), men i det givna exemplet är det bara benämningen av färg på hästen som blivit fel.

Den Estniska hästens temperament är mycket fördelaktigt. Den föredrar ofta människor framför andra hästar och den har ett mycket lugnt och godmodigt temperament. Även hästar som växer upp i halvvilt tillstånd kan hanteras av människor direkt när de samlas in för första gången för att säljas eller medicineras/verkas.
När några entusiaster från Öland åkte över för att köpa in de första ponnyerna som skulle utgöra grunden för den nya Ölandshästen gick det utan problem att sätta grimma på och lasta de unghästar som skulle med hem, trots att de vuxit upp i halvvilt tillstånd. 

För mer info se: http://www.esthorse.ee/new/

Artikel av Birgitta Estberg

Sveriges försvunna ponny

Vet du att även Öland haft en alldeles egen hästras? Den kallas Ölandshästen eller Ölänningen beroende på dess storlek. Den riktiga Ölandshästen var fyra till nio qvarter hög, dvs mellan 70 och 100 cm i mankhöjd. Den såg enligt teckningar och berättelser ut som en liten stor häst. Den var förhållandevis smäcker samtidigt som den var oerhört stark.

Eftertraktad och förbisedd

Den kallades även för kungshäst sannolikt därför att den var en mycket uppskattad häst hos kungligheter och andra högreståndspersoner. Det berättas att prins Gustav Adolf, som senare blev Gustav II Adolf, fick en Ölandshäst i present av en bonde som tyckte att han hade ett extra fint exemplar. Men trots att den mindre varianten kallades för kungshäst så är det till stor del på grund av de svenska kungarna som den inte finns kvar idag. De första anteckningarna om kungshästen är från 1500-talet. Gustav Vasa, som var Sveriges kung då, ville liksom kungar efter honom ha hästar till krigsmakten och för detta ändamål var kungshästen alldeles för liten. För att en häst skulle orka bära en ryttare med full rustning ville man ha hästar som var uppåt 150 cm, vilket på den tiden var stora hästar.

Vi förstår inte tyska får

Gustav Vasa tyckte dessutom att det var bättre att hålla får än dessa små hästar. Fåren var importerade från Tyskland och ölänningarna lär ha svarat Gustav Vasa så här:

Praktiskt med en liten häst

För öborna var det på många sätt praktiskt med en liten häst. Vintertid tog man sig på isen över till fastlandet. På svaga isar var det bra att hästen inte var så tung. Det berättas att man ofta använde gamla, nästan utslitna remtyg ifall hästen skulle gå igenom isen. Ofta lyckades man inte rädda hästen undan drunkning. Att göra nya seltyg var kostsamt eller krävde mycket arbete. Förlorade man en häst var det "bara" att fånga en ny. För att göra Ölands hästar större utplacerade de styrande förhållandevis stora utländska hingstar på Öland. Bönderna var dock mycket ovilliga att använda dessa eftersom de ansåg dem alldeles för stora för sina ston.

Ölandshästen var också mycket uppskattad av gycklare och annat kringvandrande "löst" folk. Hästen användes också som en sorts cirkushäst och fick då göra allehanda konster. Det sägs att det till och med gick att få hästen att slå "volter". I ärkebiskop Olaus Magnus

Där finnas be-tydande hjordar av småväxta, men kraftiga hästar, vilka i uthållighet och rörlighet taga priset framför många hästar av grövre kroppsformer. De uppköpas av inhemska och främman-de köpmän för nöjes skull och med-föras till avlägsna orter för att avyttras som ett slags underdjur. Ty de äro sär-deles kloka, så att de kunna inläras att hoppa och dansa vid ljudet av horn och trummor av personer, som hava till födkrok att giva dylika föreställningar. Därjämte undervisas de i konsten att hoppa genom tämligen trånga järn- -och träband liksom hundar, ävensom att med utomordentlig vighet slå vol-ter. De kallas vid namn och befallas att göra mer eller mindre invecklade rörel-ser, allt efter sin herres vilja. Detta slags hästar kunna, om så påfordras, leva av soltorkad fisk och granträ. Öl och vin förtära de, till de bliva berusa-de...

Två olika typer

Vid utgrävningar av Eketorp på södra Öland hittade man även ett antal skelett av hästar. Dessa är dock ca 130 cm i mankhöjd och således större än Ölandshästen. Varför Ölandshästen från 1500-talet fram till 1700-talet varit som minst, vet man inte. När Carl von Linné gjorde sin resa till Öland 1742 fanns det enligt hans anteckningar två olika typer av Ölandshästar. En som var upp till 100 cm i mankhöjd och en som var omkring 130 cm. Kanske hade de utländska hingstarna trots allt fått betäcka en del öländska ston? Som tidigare nämnts gjorde de svenska kungarna vad de kunde för att öka storleken på de öländska hästarna. Öland borde producera storvuxna militärhästar och inte småhästar till gyckelspel. Att kungshästen gav den öländske bonden ett välbehövligt tillskott struntade man förmodligen i. Gustav III:s rådgivare riksmarskalken Hans Henrik von Liewen ansåg att man helt borde utrota den mindre Ölandshästen. De tidigare förbuden hade varit tämligen verkningslösa. Men nu under Gustav III:s regeringstid blev det förbjudet att sälja de mindre Ölandshästarna på marknader. De ansågs kunna ödelägga hästaveln i Småland! Förbudet att sälja kungshästen på marknader medförde att den snabbt minskade i antal och redan på 1800-talet var kungshästen sällsynt. I början blev det också förbjudet att ha djur fritt betande på ön. Den större Ölandshästen som sedermera kom att kallas Ölänningen var i storlek ungefär som en islandshäst, ca 130 cm. Den hästen fanns en bit in på 1900-talet. Idag är tyvärr även den hästen utdöd. Det gjordes aldrig några allvarliga försök att rädda den. I en hästutredning som gjordes 1911 skrevs följande:

Än en gång blev dess litenhet dess fall. Att det var en häst som genom ett mycket hårt naturligt urval hade många goda egenskaper var tyvärr ointressant. Halvhjärtat antyder man att den äkta Ölandshästen borde räddas. Det tycks också märkligt eftersom greve Carl-Gustav Wrangel 1876 skrivit:

Källa: Svenska lantraser av Håkan Hallander, Ölands stora alvar av Anders Johansson, Ölandsperspektiv från Ölands Hembygdsförbund, samt Kicki Lund och Per-Ola Larsson.

Bildtexter:

Ölandshästen Kajsa, född 1896, ägare Gösta Philipsson, Loddby. Mankhöjden på detta sto var ca 95 cm och lär vara den sista kända så kallade kungshästen. Bilden från 4:e allmänna lantbruksmötet i Örebro 1905. Bild och text hämtat från

Stoet Lilly - en av de absolut sista Ölandshästarna, fotograferad 1922 tillsamman med "resten av familjen" såsom brukligt var. Hon var född och uppvuxen på Per Larssons gård i Kåtorp, Torslunda socken. Lilly var som andra Ölandshästar liten och seg, snabb och utrustad med ett häftigt temperament. Hon var brun och ungefär 130 cm hög. När Lilly avlivats sändes hon till en konservator för montering av skelettet. Hon är uppställd på Ölands Folkhögskola. Bild och information hämtad från boken

En gång i tiden lär det ha funnits stora hjordar med Ölandshästar. De köptes av köpmän från både när och fjärran, ofta för nöjes skull. De var ovanligt kloka och kunde lära sig att hoppa och dansa vid ljudet av horn och trummor. Det sägs att de liksom hundar till och med kunde hoppa genom tämligen trånga järn- -och träband och även att med stor vighet slå vol-ter.

Våra svenska kungar tyckte att den öländske bonden skulle föda upp hästar till krigsmakten istället. Fast det var först när förbudet att sälja hästarna på marknader kom som man "slog undan fötterna" för Ölandshästen.

Det är med sorg i hjärtat som vi idag kan konstatera att man helt lyckades utrota Ölandshästen.

Enligt Svenska lantraser en ofta förekommande bild av kungshästen. Bilden kommer ursprungligen från Alexis Norings skrift Quartalskrift för lantbrukare och husdjursskötsel 1833.

Birgitta Estberg